IOI 2008 reseberättelse

Fredag 15 augusti

Årets IOI trupp består av ledarna Jimmy Mårdell och Fredrik Niemelä samt deltagarna Gunnar Peng, Simon Lindholm, Hannes Landeholm och Per Eckerdal. Vi samlades på Arlanda kl 15.30, med undantag av Fredrik som var sen som vanligt. Den planerade resfärden var flyg med KLM via Amsterdam och sedan vidare till Kairo (ankomst kl 2 på natten). Men när vi skulle checka in visade det sig att den första flighten till Amsterdam var försenad 1,5h, vilket skulle innebära att vi missade det anslutande flyget. Strålande, strul direkt! Lyckligtvis löste det sig genom en ombokning till Czech Airlines och flyg via Prag istället. Den nya ankomsten skulle bli 02.15, ungefär som tidigare. Nu blev dock den andra flighten, från Prag till Kairo, försenad med över en timme pga oväder, så vi kom ändå inte fram till Kairo förrän närmare 3.30 på natten. De flesta av oss hade inte sovit på planet, men var ändå relativt pigga.

På flygplatsen gick allting förvånansvärt snabbt och smidigt. Hannes visade sig ha dragit en vinstlott genom att inte i förväg ordna med visum. Det tog 15 sekunder att köpa "inträdesbiljetten" till Egypten, och för en billigare penning än oss andra... Efter att ha hämtat ut baggaget åkte vi tillsammans med det lettiska laget och de danska ledarna (som kom på med samma flyg som oss) chartrad buss till Mubarak City of Education, som är platsen för årets IOI. Stället är ett ganska stort komplex av byggnader som ligger mitt ute i öknen, någon mil eller två utanför Kairo. Med undantag för utflykterna så är det här vi kommer att tillbringa veckan framför oss.

Klockan hann bli närmare halv sex på natten innan vi checkat in och kommit upp på våra respektive rum. Kvalitén på rummen var väl lite lägre än mina på förhand rätt högt ställda förväntningar. Känslan av vandrarhem är rätt stor. Rummen är dock stora, och har fyra sängar. Toalett och dusch delas med grannrummet. Vi valde alla att skippa frukosten klockan sju, utan passade istället på att sova ända fram till lunch.

Lördag 16 augusti

Idag är den officiella ankomstdagen, och ingen större händelse finns inplanerad. De svenska deltagarna steg upp lite tidigare än oss ledare, och passade på att utnyttja tiden fram till lunch med att leka med sin medhavda laptoppar. Efter lunch bekantade sig jag och Fredrik med omgivningarna, vilket också innebar den första utomhusvistelsen under dagtid... det är vaarmt! Först rätt behagligt, men efter några minuter nästan outhärdligt. Vatten och glass finns dock gratis tillgängligt i stora mängder.

Klockan fyra hade vi bokat in oss på att se en 3D-film på en IMAX teater som ligger i Mubarak. I samband med det gick vi även igenom en mindre djurpark, där plastflodhästar blandades med levande egyptiska rådjur (små söta varelser)!

I väntan på middagen ägnade sig de som skulle tävla sig åt att bekanta sig med utvecklingsmiljön som kommer att användas i tävlingen, medan ledarna kopplade av på rummet. Middagen visade sig vara en rätt matfattig historia. Eftersom lunchen tidigare på dagen (kl 14) var rätt ordentligt verkar det som att lunchen är dagens viktigaste måltid i Egypten.

På kvällen var det ett "välkomstparty". Det innebar högljudd klubbmusik utomhus mixad av en DJ. Tanken var väl att vi skulle hoppa och dansa, något som datanördar kanske inte är alltför kända för att göra. Eftersom musiken var så pass hög att det nästan var omöjligt att prata med varandra valde vi istället att gå in och nörda ner oss i allmänna programmeringsdiskussioner.

Söndag 17 augusti

Kvällen innan blev lite senare än planerat, så det blev lite jobbigare att stiga upp till frukosten än vad som borde varit fallet. Något som funkat bra detta år är matserveringen. All mat har stått färdigdukat på borden, så de sedvanliga långa ringlande matköerna existerar inte. Däremot har portionerna kanske inte alltid varit så stora som man ibland skulle önska.

Enligt schemat skulle practice session följa efter frukosten, men pga något strul med nätuppkopplingen blev den försenad en timme. Det var åtminstone den information vi fick. I själva verket fick vi stå och vänta och vänta (delvis ute i solen) först på några bussar som aldrig kom, och därefter framför ytterdörrarna till tävlingshallen. Som nämnts tidigare är det gångavstånd (max 5 minuter) till alla ställen inom Mubarak, men det verkar ha varit arrangörernas tanke att ändå använda sig att busstransport i viss mån - kanske för att skydda folk från hettan, men då bör man väl inte låta folk stå ute i solen och vänta på bussen?!

Väl inne i tävlingshallen visade det sig att vi gick direkt till invigningen, som trots att vi helt hoppat över practice session på två timmar ändå lyckades med bedriften att bli 15 minuter sen. Själva invigningen var dock helt okej, några obligatoriska tal (men inte speciellt långa) och därefter två artistframträdanden. Först egyptisk "balett" (eller vad man ska kalla det för) där en grupp dansare försöker dansa såsom man tror att det dansades i det gamla egypten (enligt målningar). Jag tyckte det var rätt läckert, och framförallt väldigt egyptiskt. Det andra och sista numret var en tjej som spelade live på en marimba, ett slags slagverksinstrument - också något jag aldrig sett förut.

Först efter lunchen blev det tid till practice session. Syftet med det momentet är att det tävlande ska stifta bekantskap med datorn, utvecklingsmiljön och tävlingsystemet. Under själva tävlingen sitter tävlande från samma land helt åtskilda, men under practice session sitter de bredvid varandra, så att man enklare kan hjälpa varandra om man undrar över något. Långt i förhand (över en månad sedan) publicerades några utmanande övningsuppgifter som man kunde skicka in under practice session och på så sätt testa tävlingssystemet.

Ingen practice session utan ett antal tekniska misödén. T ex visades det sig att Hannes eget medtagna tangentbord inte kunde kopplas in i datorn, då den inte hade något PS/2-uttag. Eftersom tävlingsreglerna inte nämner något om detta (och PS/2 t-bord är nog så vanliga som USB) så var Hannes långt ifrån ensam om detta problem. Arrangörerna säger sig ska införskaffa ett 60-tal PS/2->USB adaptrar innan morgondagens tävling, vilket ju låter bra. Några års erfarenhet har lärt mig att practice session är till lika mycket för deltagarna som för arrangörerna (så att de kan sluttesta tävlingssystemet). Hitintills har strul under practice session alltid ordnat upp sig innan tävlingsdagen, så vi får hoppas att så blir fallet även i år.

Även med logistiken har arrangörerna gjort flera bottennapp. De har än så länge inte lyckats hålla samma konstant låga nivå som förra årets IOI i Kroatien (se förra årets reseberättelse), men de är på god väg... t ex tog det närmare 45 minuter innan de lyckats släppa in alla deltagare i practice session eftersom de ville ha hjärnkoll på vilka som släpptes in (avprickning lag för lag, deltagare för deltagare). Möjligen förståeligt på en tävlingsdag, men practice session? Även invigningen tog minst en halvtimme för alla att komma in på, trots att alla var samlade i en stor klunga utanför. Om de inte gör något åt saken verkar de fullständigt osannolikt att själva tävlingen (eller någon annan samlad aktivitet) kommer att kunna starta på utsatt tid. Utan att låta alltför pessimistisk är nog minst en halvtimmes försening att vänta imorgon.

På kvällen splittrades ledarna och de som ska tävla upp för första gången. De tävlande åkte iväg med buss till en närliggande golfklubb (se nedan), medan vi ledare hade ett antal möten där det viktigaste var att gå igenom och översätta morgondagens tävlingsuppgifter. Uppgifterna som de tävlande ska tampas med har under våren gjorts i ordning av värdlandet och granskats av en IOI-kommitté (ISC) för att försäkra en hög kvalité. IOI är dock en demokrati, och uppgifterna måste godkännas av majoriteten av ledarna kvällen innan tävlingen. Jag har dock än så länge inte varit med om att någon uppgift inte blivit vald efter att den föreslagits, och det kan man nog tacka ISC för som mestadels består av ett gäng f.d. tävlande som vet vad som är bra tävlingsuppgifter.

På golfklubben åt deltagarna mat om umgicks (dock spelades ingen golf). I början gick det bra, men sedan hade arrangörerna kommit på idén att liva upp stämningen genom att kalla in samma DJ som på öppningsceremonin, vilket försvårade kommunikationen avsevärt.

Måndag 18 augusti

Första tävlingsdagen! Precis som jag gissade igår blev tävlingen försenad med ganska precis en halvtimme. Återigen var det transporten på några hundra meter mellan logimentet och tävlingshallen som var flaskhalsen. Tyvärr verkade Per ha fått i sig något olämpligt och mådde inte speciellt bra under hela dagen. Han kryade till sig så småningom, men prestationsnivån under tävlingen var ordentligt nedsatt. Dessutom visades det sig att den tangentbordsadapter arrangörerna köpt in till Hannes inte fungerade riktigt som den skulle - tangentbordet funkade, men inte '<'-knappen till vänster om Z (just den knapp som inte finns på ett amerikanskt tangentbord)! Någon teknisk person ordnade en work-around lösning under tävlingen, men det störde förstås och Hannes förlorade onödig tid på det.

Ledarna fick en liten sovmorgon, då vi inte får äta frukost förrän de som ska tävla avlägsnat sig. Senare på förmiddagen var det konferens där ett antal olika personer presenterade uppgifts- och träningsrelaterade papper. Kvalitén var, som så brukar på dylika tillställningar, blandad och vi valde att bara lyssna på de som i förväg verkade intressanta.

Medan vi väntade på de tävlande åt vi lunch och analyserade vidare de uppgifterna som de satt och kämpade med. Svårighetsnivån på uppgifterna är numera så pass hög att väldigt få av ledarna (av vilka många är tidigare tävlande) har en chans att lösa alla även om de fick hela natten på sig. Vi konstaterade dock snabbt att den första uppgiften, Type Press, var den klart lättaste av de tre och att flera i laget skulle kunna ha chans att få full poäng (100) på den. De andra två uppgifterna, Islands och framför allt Fish var betydligt svårare.

Efter fem timmars tävlande kom deltagarna tillbaka med blandade känslor. Hannes och Per var båda rätt besvikna, medan Gunnar var försiktigt optimistisk. Simon verkade någorlunda nöjd och trodde sig (liksom Gunnar) att ha löst Type Press fullständigt. På de andra två uppgifterna hade de flesta försökt med någon form av brute-force lösning, vilket brukar kunna ge en del ströpoäng.

Efter ytterligare förseningar med rättningen kom så resultaten. Det visade sig att det gått ungefär som deltagarna hade trott. Gunnar blev dagens bäste svensk med 150 poäng (av totalt 300) och Simon tvåa med 110p, båda med full poäng på Type Press. För Per och Hannes gick det, som de misstänkte, sämre, och både fick under 50p. De var dock långtifrån ensamma; två av danskarna fick t ex 0 poäng. Resultaten offentliggörs inte förrän efter prisutdelningen, men via ryktesvägen hörde vi att poängen för andra deltagarna var lägre än vanligt. Detta bekräftades senare på ett GA-möte då ett histogram över poängfördelning på de olika uppgifterna presenterades - Type Press hade ca 40% fått full poäng på, medan Fish var en riktigt rensare - ungefär 95% verkade ha fått högst 10p! Inte helt förvånande, och ett exempel på en uppgift som kanske var lite för svår. Kontentan av första dagen är att både Simon och Gunnar ligger bra med för både brons- och silvermedalj (gissningsvis är det väldigt många som har en poäng mellan 100 och 150).

På kvällen var det dags för den första utflykten, en Nilenkryssning. Vi lastades in i ett tiotal bussar som skulle ta oss in till Kairo. Men i bussarna blev det till att vänta. Efter ett tag kom någon in och meddelade att det skett en olycka på vägen och att vi skulle bli tvungen att vänta lite mer för vår egen säkerhets skull. Det visade sig bli närmare en timme i den stillastående bussen utanför entrén till logimentet. När vi väl kom iväg tog det ytterligare en timme, minst, att ta sig till Nilen, främst pga att den täta trafiken i Kairos förorter. En annan lustig sak i Egypten är vägplaneringen - viadukter verkar knappt finnas, så om man kommer från en mindre väg och svänger in på en delad motorväg så kan man bli tvungen att göra en U-sväng några hundra meter bort för att komma i rätt riktning.

Väl framme vid Nilen blev det mer väntan (och nu hade det blivit mörkt, så det var inte tal om att se något på kryssningen) på att båten skulle lägga till. Döm om vår förvåning när ett stort gäng IOI:are steg av från båten! Den uppenbara slutsatsen var att arrangörerna delat upp oss i två grupper som åkte på kryssningen på samma båt, efter varandra (då båten inte rymde mer än hälften av oss). Man skulle ju kunna tycka att det var något som de kunde ha meddelat långt i förväg, istället för att hålla oss instängda i bussarna i över en timme och hitta på smålögner. Uruselt. Först dagen efter fick vi reda på den egentligen orsaken (och inte heller det från officiellt håll): den ursprunliga planen var att använda sig av två olika båtar, men att IOI-arrangörerna strax innan avfärd fått veta att en båt var trasig. Om det är sant, vilket verkar troligt, så kan man ju säga att de gjorde det bästa av situationen, om de hade sagt till oss vad som verkligen hänt och inte bara lagt locket på. Tyvärr verkar den traditionen vara alltför vanlig i många länder.

Vi fick plats längst fram på båtens nedervåning med bra utsikt (ja, bortsett från att det var becksvart ute). Men när båten väl lämnade hamn insåg vi att en tydlig dieseldoft började sprida sig just där vi satt. Alla andra bord på våningen var upptagna, men på övervåningen där högljudd egyptisk musik spelades fanns några lediga platser. I valet mellan att bli dieselförgiftade och hörselskadade vann det senare med rösterna 4-2, så vi bytte platser. Maten på båten var den bästa hittills (buffé), och underhållningen (bortsett från den alltför höga volymen) var god. Vi kom hem tillbaka till Mubarak ungefär vid midnatt, förvånansvärt nog bara en timme för sent, så schemat verkar ha tagit höjd för en del förseningar.

Tisdag 19 augusti

Äntligen dags för vad nog många betraktar som resans höjdpunkt - pyramiderna! Vi hade hunnit se dem på avstånd redan igår, men idag var det dags för ett närmare besök. Det var också första dagen då vi under en längre period skulle vistas ute i solen, så vattenflaskor, solkrämer och annat packades ner.

Pyramiderna ligger på Giza-platån på västra sidan av Nilen, alldeles intill själva staden. Det finns bostadsområden som bara ligger ett hundratal meter från området. Bussresan dit gick för ovanlighetens skull rätt smidigt, och vi kom fram ca kl 10. Väl där rådde fullständig kaos. Vi blev direkt angripna av hyperoffensiva försäljare som tryckte ner "gåvor" i händerna på oss och sedan tiggde/krävde på pengar. Själv gjorde jag misstaget att ta upp några sedlar som jag naivt nog trodde gick att växla, och innan jag visste ordet av var de borttrollade i ett extremt välsmort maskineri. De andra lärde sig lyckligtvis av mitt misstag, och både Fredrik och Gunnar fann de underhållande att köpslå med försäljarna.

Det går inte i ord att beskriva känslan av att stå vid pyramiderna - det finns inte många resmål i världen som slår. Vi hade frågat tidigare under veckan om det skulle vara möjligt att gå in i någon pyramid (vilket man kan), och fått svaret att det inte skulle finnas tid till det (vilket är förståeligt eftersom vi är en stor grupp och utflyktstiden var inte alltför lång). Fast på bussen hade vi fått besked om att det skulle vara möjligt, så vi var snabba och ställde oss tidigt i kö till ingången. Svenskar är ju kända för att vara duktiga på köa, och efter att ha sett några egyptiska "köer" är jag beredd att hålla med. Ingången (som även förstås är utgången) till den pyramid man kunde gå in i var smal (nästan enfilig) och längst fram i kön hade det bildats en stor klunga där folk försöka knuffa sig fram - begreppet "alla på en gång" kunde inte komma mer lägligt till hands. När alla försöker komma in på samma gång samtidigt som folk försöker ta sig ut blir det rätt trångt.

Simon, Hannes och Gunnar valde att avbryta köande och istället utforska området på egen hand, medan jag, Fredrik och Per lyckades stå emot trycket och så småningom komma in i pyramiden. Gången var ca en meter hög och en meter bred och sluttade inledningsvis snett nedåt. Folk gick hukandes och ibland på alla fyra för att ta sig fram. Eftersom luften är mycket mindre i gången flåsade många kraftigt. Längst in (sidogångarna var avspärrade) låg själva gravkammaren, ett relativt stort rum med en tom sarkofag. Tyvärr kunde vi inte ta några kort därinne då vi hade oturen att få en vakt direkt efter oss som skrek "no photos" hela tiden (antagligen ville han ha betalt för att vi skulle tillåtas ta kort). Efter att ha insupit den bristfälliga luften hos en faraos sista viloplats (eller ja, han vilar väl på något museum nu) kröp vi ut igen. Ett kort besök, men det slår det mesta jag varit med om!

Vi tog några klassiska turistbilder inklusive ett gruppfoto innan vi åkte vidare till sfinxen (som ligger alldeles intill, men tydligen för långt för att gå tyckte arrangörerna). Efter att ha sett pyramiderna på nära håll blir man inte speciellt imponerad av den, då den är mycket mindre. Bredvid sfinxen ligger ett antal "byggnader" som tydligen varit ett tempel där man kunde gå in. Efter en egyptisk kvart vid sfinxen (45 svenska minuter) och ytterligare plåtande var det så dags att avsluta utflykten.

Vi kom tillbaka till Mubarak lagom till lunch. Därefter var de flesta rätt trötta; det tar på att vara ute i värmen en hel förmiddag. Det blev mest slappande och vilande på rummet för min del fram till middagen, då det var dags att börja jobba igen. Nu var det främst den andra dagens tävlingsuppgifter som skulle klubbas igenom och sedan översättas. Under översättningsarbetet blev Fredrik uppmuntrad att ansöka till IC av andra inom IOI-organisation. Fredrik, som redan förra året visat intresse för IC, hade efter stor tvekan i början av veckan redan bestämt sig för att inte söka, men ändrade sig efter övertalning och har nu lämnat in en ansökan. I skrivande stund verkar han vara den enda sökande - och det är en plats ledig - så de svenska traditionerna med en aktiv inom IOI (Håkan Strömberg har tidigare varit aktiv flera år) verkar kunna fortsätta. För den oinitierade så är IC det högsta beslutande organet inom IOI mellan varje olympiad. En viktig arbetsuppgift är att se till att den kommande värdnationen sköter sig och att de inte gör misstag som tidigare värdar har gjort.

Onsdag 20 augusti

Den andra tävlingsdagen avlöpte utan större förseningar. Våra deltagare mådde alla bra, och även fast den tekniska avdelningen inte hade lyckats fixa adaptern till Hannes tangentbord så löste det sig mycket effektivare den här gången. Jag bedömde uppgifterna på förhand som något lättare (dvs mindre svåra) än första dagen, och på två av uppgifterna (Linear Garden och Teleporters) trodde jag mig att våra deltagare skulle ha en bra chans till hög poäng. Jag insåg också att även om man kommer på den rätta lösningen i teorin så krävs det att man implementerar den rätt och undviker buggar, något som på båda dessa uppgifter var mycket svårare än under den första tävlingsdagen. Riskmomentet var alltså betydligt större.

Jag och Fredrik mötte återigen deltagarna vid lunch. Gunnar var rätt optimistisk och hade hittat de rätta lösningarna på de två första uppgifterna - om de bara kunde vara rätt implementerade skulle det innebära ett otroligt bra resultat. Simon hade satsat det mesta av krutet på den första uppgiften, som han trodde sig ha löst korrekt. Även Hannes var mer nöjd än efter den första dagen, medan Per - som efter första dagens oturliga sjukdom känt sig tvungen att chansa (helt rätt!) - inte alls fått till det.

Tyvärr visade sig resultaten för Gunnar och Simon inte vara lika lyckosamma denna dag. Gunnars lösningar på både Linear Garden och Teleporters hade några småbuggar vilket kostade massor med poäng. Simon hade glömt modulo-operatorn på ett ställe vilket kostade 30p (dessutom var lösningen aningen för långsam för de största testfallen). Hannes fick 51p på Linear Garden efter att ha löst uppgiften på ett orginellt sätt och blev näst bäste svensk för dagen.

Gunnar slutresultat blev 244 poäng och Simon 150 poäng. Efter att ha sett andra dagens uppgifter trodde jag det i princip skulle krävas ännu en fullpoängare för att ta medalj, så vi var alla ganska säkra på att den enda medalj vi skulle få var ett brons till Gunnar. Men efter att ha snackat med ledare från andra länder visade det sig att dagens uppgifter hade vållat en hel del problem för de flesta, och framförallt Teleporters hade många fått 0 poäng på. Först på prisceremonin imorgon får vi veta medaljskörden.

På kvällen skiljdes återigen ledare och deltagare. Jag och Fredrik åkte iväg till ordentligt påkostad VIP-middag i "Smart Village", ett riktigt skrytbygge nära Kairo. Avresa var planerad till klockan 7, men strax innan klockan 6 fick de flesta av ledarna veta att avresan var - klockan 6! Återigen en klockren planeringsmiss av arrangörerna. Eftersom en viss dresscode gäller på den här typen av middagar var det bara att springa upp och göra sig i ordning så snabbt man kunde. Jag behöver egentligen inte påpeka att bussen ändå blev försenad 30 minuter, minst.

En av gästerna på middagen var Egyptens utbildningsminister, så det var rätt ordentligt uppdukat. Dessutom var representanter för flera olika ambassade inbjunda. En av dem som hade kommit var den svenska ambassadören, vilken förstås var en glad och oväntad överraskning. Det var en pratglad kvinna som vi diskuterade allt från programmeringstävlingar till diplomati och politik. Våra redogörelser för IOI-arrangörernas logistikplanering kom inte direkt som någon överraskning för henne. Tydligen är Egypten ett land som det inte går så bra för, vilket åtminstone förvånad mig en del.

Torsdag 21 augusti

För ledarna började dagen med ett låångt och utdraget GA-möte (4,5 timmar). Ett antal nya personer valdes in i IOI-organisationen, däribland Fredrik. Ett av Fredriks mål med arbetet i IC är förstås att se till att de senaste två årens dåliga logistik inte återupprepas igen nästa år i Bulgarien.

Medan vi satt i möte åkte deltagarna iväg till ett nöjesfält, Dreampark, bara ca 15 minuter ifrån Mubarak. Hannes och Gunnar åkte en hel del attraktioner, medan Simon och Per tog det lugnare.

På kvällen var det så dags för prisutdelning. Ursprungligen var den planerad att börja klockan 7, men redan dagen innan hade vi fått en lapp som sade att det var ändrat och skulle börja klockan 6 (väldigt få, om någon, schemalagd aktivitet här börjat på tid här). Antagligen har de kommit på att allting tagit mycket längre tid än planerat, och därför tidigarelagt klockslaget så att avslutningen kanske kunde komma igång klockan 7. Men under natten måste arrangörerna fått kalla fötter för att den extra timmen inte var tillräcklig, för redan klockan 5 började de ropa upp namn på delegationer och frakta in dem i bussarna som skulle ta oss den 400 meter långa sträckan till Main Conference Hall. Klockan var nog närmare halv sju innan alla delegationer kommit på plats i konferenslokalen, men ändå lyckades invigningen inte starta förrän kvart över sju! Helt otroligt. Vad som orsakade förseningen den här gången vet jag inte, med antagligen hade någon VIP inte dykt upp.

Ceremonin inledes med ett antal obligatoriska och tråkiga tal innan bronsmedaljörerna ropades upp. I grupper om ca 10 personer samlades medaljörerna framme på scen. Om Simon skulle ha chans på brons så borde han dyka upp rätt tidigt och, till allas vår glädje, kom Simons namn upp i den andra gruppen!

Utdelningen av medaljer blandades med artistuppträdanden, främst dans. Eftersom Simon lyckats få brons fanns även en chans att Gunnar skulle kunna knipa en silvermedalj. Fredrik och Gunnar höll noggrann koll på hur många bronsmedaljer som delats ut (vi visste det total antalet) och när den sista blivit utdelat utbröts ett minijubel. Tyvärr tog batterierna slut i min kamera mitt under prisutdelningen, så en bra bild får vänta tills de officiella bilderna publiceras.

Fredag 22 augusti

Normalt sätt är prisutdelningen det sista som händer på IOI, men i år hade arrangörerna kastat om dagarna, så att avslutningsdagen istället blev en heldagsutflykt till en badstrand. Eftersom det inte finns någon strand i Kairo innebar det en lång bussresa på närmare 3h (plus en obligatorisk försening på över en timme). Då ingen i den svenska truppen var speciellt sugna på att åka och bada gjorde vi annat istället. Jag, Fredrik och Hannes åkte på en alternativ utflykt till det Egyptiska museet mitt i Kairo. Vi hade ungefär två timmar på oss att gå runt och studera allt det som arkeologerna grävt fram ur gravar och annat. Materialet var häftitg, men utställningen kunde ha gjorts betydligt mer intressant om mer än bara en handful föremål hade haft skyltar som beskrev vad det var man såg.

Under eftermiddagen passade de flesta på att vila/sova, eftersom vi skulle flyga hem mitt i natten (bussen till flygplatsen skulle gå vid midnatt). Den sista måltiden blev dock för mycket för Fredrik, som efter att ha stirrat på maten i fem minuter (det var i princip samma mat som serverades hela veckan) gick och hämtade den vegetariska måltiden istället. Så här i efterhand är det svårt att förstå, men jag vet inte om jag någonsin förut så mycket sett fram emot en mumsig McDonaldsburgare på flygplatsen och den utsökta flygplansmaten på resan hem.

En lustig detalj var att bussen till flygplatsen faktiskt avgick exakt det klockslag som förut sagts! Det var defintivt den enda gången som en bussresa gick när den skulle. Resan hem blev annars tämligen händelsefattig. Flygplatsen på Kairo hade en McDonalds som fick sig ett besök av hungriga svenskar. Hemresan gick via Amsterdam, och den här gången var det inga förseningar eller ombokningar, utan vi kom hem som planerat. Trötta, men glada.

---

Jimmy Mårdell